...även om det känns väldigt tungt i mellanåt. Tänk att man kan sörja en hund så himla mycket! Men varje hund är ju unik på sitt sätt med väldigt många "personliga" egenskaper och det dyker ideligen upp situationer när saknaden efter Ada känns extra stor. Ada har ju liksom alltid varit "min" hund hela tiden medan Esther alltid har varit som ett plåster på Jonas.
Som t ex detta att hon alltid skulle vara mellan mig och Jonas och hon gav sig aldrig förrän hon på något vis hade lyckats knöla sig ner i mellan oss om vi t ex satt bredvid varandra i soffan eller om vi kramades. När jag var borta någonstans och hon var ute på gården så låg hon alltid under granen på husgaveln och spanade ner mot grinden ända tills dess jag kom hem igen, och även om Jonas och Esther gick ner till sjön eller över till någon granne så låg hon troget under granen och väntade. Och nu finns där ingen Ada. :(
Med Ada har jag ju även upplevt väldigt mycket inom "hundvärlden" eftersom det var med henne jag började träna hund och vi har lärt oss väldigt mycket tillsammans. Och tänk så många trevliga, roliga och kära vänner jag har fått genom henne också. :)
Med Esther går det faktiskt bättre än vad jag hade trott att det skulle göra. Även om hon är stillsammare än vanligt och nog lite undrande över var hon är någonstans så har hon ända inte visat samma beteende som Ada gjorde då Maruska dog. Denna gång var det hemskt för Ada låg helt apatisk på sängen i två veckor med tom, glasartad blick. Så dom som säger att hundar (djur) inte kan sörja dom vet inte vad dom pratar om.
Esther började löpa dagen efter att Ada dog så det påverkar henne säkert också. Märkligt förresten att hon sätter igång att löpa nu. Hon brukar ha exakt 10 månader mellan löpen och skulle då inte ha börjat förrän i månadsskiftet augusti/september.
Men jag har ju varit ledig hela tiden så jag har haft väldigt mycket tid för Esther också. Så vi har sysselsatt oss mest hela tiden genom att promenera långa promenader och även att springa lite. Igår åkte vi t ex in till Uppsala och promenerade i Gamla Uppsala runt dom gamla kungagravarna. Det var jättefint väder och trevligt med lite omväxling samtidigt som det är väldigt fint där. Men det jag ändå kan märka på Esther hittills är att hon faktiskt tyr sig mer till mig. Det ska bli spännande att se om Adas död även kommer att påverka min och Esthers relation också i träningen.
I eftermiddag ska jag åka och jobba och det ska bli spännade eftersom Esther i stort sett aldrig har varit ensam hemma. Dom enda gångerna som jag kan minnas det har varit då jag tränade blodspår med Ada i skogen här hemma. Då stod hon i fönstret och skällde hela tiden men det tror jag mest berodde på att hon inte fick följa med så jag tror faktiskt inte att det kommer att bli några problem. Jonas kommer hem tidigt i dag också så det blir inte lång stund hon behöver vara ensam heller.
En annan sak som känns lite jobbigt det är faktiskt att behöva inse hur mycket sällskap hundar faktiskt har utav varandra när dom är två. Ada och Esther låg ofta bredvid varandra i soffan, eller rättare sagt, Esther ville väldigt gärna ligga intill Ada. Och även leken... ända in i det sista så var Ada glad och pigg och dom lekte väldigt mycket med varandra både här hemma och ute på promenader. Men, men... ännu är det för tidigt att säga vad som kommer att hända framöver. Sorgen efter Ada måste få lägga sig lite först innan jag ens kan börja tänka på framtiden.
Vill återigen tacka er alla som på olika sätt har hört av er! Det värmer otroligt mycket ska ni veta. Tusen tack, snälla ni!
Kram till er alla!
